Kan läkemedelsbiverkningar förhindras?

Henrik Lövborg Apotekare, med dr Klinisk farmakologi - enhet för rationell läkemedelsanvändning, Landstinget i Östergötland

Ingela Jacobsson Sjuksköterska Klinisk farmakologi - enhet för rationell läkemedelsanvändning, Landstinget i Östergötland

Thomas Bradley Klinisk farmakologi - enhet för rationell läkemedelsanvändning, Landstinget i Östergötland

Staffan Hägg Klinisk farmakologi - enhet för rationell läkemedelsanvändning, Landstinget i Östergötland

Bakgrund

Läkemedelsbiverkningar utgör troligen det enskilt största patientsäkerhetsproblemet inom vården. Trots det görs begränsade insatser för att påverka omfattning och svårighetsgrad av problemet.

Metod

Syftet med denna studie var att beskriva hur stor andel och vilken typ av spontanrapporterade biverkningar som är förhindringsbara. Samtliga misstänkta läkemedelsbiverkningar (barnvaccinationer exkluderade) som rapporterades till regionalt biverkningscentrum i Linköping under 2008 och 2009 (t.o.m. juni) analyserades. Samband mellan läkemedlet och den misstänkta biverkan klassificerades enligt WHO´s kriterier. Fall där samband mellan läkemedelsanvändning och biverkan inte ansågs troligt eller kunde analyseras exkluderades ur analysen. Förhindringsbarhet bedömdes systematiskt enligt etablerade kriterier. Dosberoende biverkningar relaterade till substansen verkningsmekanism klassades som typ-A och icke-dosberoende, ofta immunologiskt betingade biverkningar som Typ-B.

Resultat

Totalt inkom 601 rapporter med totalt 1103 enskilda biverkningsdiagnoser. Andelen typ-A biverkningar var 61 % och typ-B biverkningar 39 %. Av samtliga biverkningar bedömdes 13,3 % som säkert eller möjligt förhindringsbara. Av typ A-biverkningar var andelen förhindringsbara 20,6 %. Tolv enskilda biverkningar (från 10 olika biverkningsrapporter) bedömdes som säkert förhindringsbara. Fem av dessa tolv bedömdes som allvarliga biverkningar, dvs krävde vård eller inläggning på sjukhus, resulterade i dödsfall eller gav bestående men. Bland dessa finns rapporter som beskriver användning vid kontraindikation, kliniskt relevant interaktion, felaktig administreringsteknik, feldosering av plåsterberedning (dödsfall som följd) samt administrering trots känd överkänslighet.

Sammanfattning

Analysen visar att ungefär var åttonde biverkan av de spontant rapporterade misstänkta biverkningarna skulle kunna undvikas genom att man i vården följer vedertagen praxis och rekommendationer, eller genom att rutiner förbättras. Det är rimligt att tro att rapporteringsbenägenheten är låg för uppenbart förhindringsbara biverkningarna varför denna siffra troligen utgör en underskattning av mängden förhindringsbara biverkningar. Studien visar på behovet av bättre rutiner för hantering och användning av läkemedel samt rutiner för uppföljning av biverkningar.